I mellandagarna åkte jag och Archie ut till hans föräldrar och tog en långpromenad i skogen med Inca. Då såg det ut såhär. Tjock vit snö, frostiga träd, bitande kyla och snötyngda grenar.
Snön var tung och snäppet för djup för att vara behaglig att gå genom, och jag kände mig som en av deltagarna ur Biggest Loser när jag flåsade mig upp för den här mördarbacken. Ett retultat av julmat och den senaste tidens brist på träning slog nästan omkull mig.
Här uppe har vi huggt gran de senaste två åren, men då har det inte varit någon snö. I år blev det ingen gran, men det var trevligt att se dem stå här tillsammans i fin snöskrud istället för glitter och kulor.
Det hade börjat skymma också trots att klockan inte var mer än tre.
Sedan kom vi fram till sjön som låg under ett täcke av snö och is. Det var ett himla fint ljus här som inte riktigt gick att fånga på bild.
Vi pausade lite medan Inca otåligt ville fortsätta promenaden.
Kan vi gå nuuuu?
På vägen tillbaka mötte vi hurtiga Dagmar (90+) som var på eftermiddagspromenad.
Först sticker den ena… och tätt efter försvinner den andra…
”Sluta bråka. Någon kommer skada sig…”
1…
2…
3.
En bula i huvudet och sedan – upp igen och full fart hemåt! Jag förstår inte hur de orkar… #biggestloser
När jag väl kommit ner för backen fick jag ett fint välkomnande.
Sedan tinade vi inne i värmen med kaffe och choklad ihop med Anna-Mia, Nella, Julia och Ann. En typiskt bra mellandag tycker jag.
2 Comments
Underbart härliga bilder!
Tack Sandra :) det var verkligen sådär eftermiddagsmörkt som det bara kan vara i december!