MALAYSIA – BORNEO, DEL 2

8 mars, 2016

DAY 37 – Onsdag 10 februari

God morgon! Direkt efter frukost vid 07 gick vi ner till jetin för att åka ut till Kapalai Island.

Första dyket blev på Kapalai House Reef. Det är en mäktig känsla att titta upp mot ytan och ha ett stort blått hav fullt av liv ovanför huvudet.

Sedan skulle vår divemaster Ahmad visa oss ”Elvis”. En 3m lång giant morray eel. Jag fattar inte hur jag lyckades missa den, men jag förstod inte vad han ville visa. Vad!? Till sist tog Ahmed tag i min arm och drog mig närmare. Såg den inte förrän den va 10 cm från mitt face! Skrek-skrattade rätt ut i masken! Jääävlar!

Det fetaste vi sett! Tydligen gillade Elvis att bli kliad i nacken.

Innan nästa dyk hade vi surface interval på båten med chokladkakor och te. Jag åt säkert 12st. Blir så jäkla hungrig hela tiden…

Sedan dök vi på Sui Sui point utanför Kapalai. Alla dyk här är extremt bra. Man blir bortskämd.

Simmade sakta sida vid sida med en green turtle från revet mot öppet hav. Som terapi ♡ Hälsade även på denna som försökte sova.

Vi åkte tillbaka till Mabul för lunch. Kuriosa: Oljeriggen där ute är tydligen flyttad hit och ombyggd till ett hotell som har en 5-stjärnig kock i köket. Slut.

Dagens tredje dyk blev på Awas som ligger precis utanför jetin. Sjukt att man kan kliva rakt ut från bryggan rätt ner i en annan värld.

Här hittade vi gigantiska green turtles. Dom va lika stora som mig!

Just chilli’n.

Vi simmade tillbaka till jetin på Mabul när vi sagt hej då till sköldpaddorna. Sedan anmälde vi oss till kvällens night dive och hängde lite här medan vi väntade in solnedgången.

Precis bredvid bryggan vi utgår ifrån varje dag börjar skjulen till en fattig liten by. Vår divemaster Michelle berättade att folket här ursprungligen är nomader som levt på sina båtar ute till havs men som insett hur bekvämt det är att bo på land. De slog rot här på Mabul, inne på fastlandet och på andra öar runt omkring och har bildat små byar. De är superfattiga, har inga jobb och många fiskar för att få mat för dagen. Nu när de bor på land är de inte längre begränsade till livsytan på en båt vilket har resulterat i att det nu föds många fler barn. 90% av alla barn i byn är under 10 år… De har heller ingen riktig nationalitet. Vissa kommer från thailand, andra från Malaysia eller Indonesien tror man. Eftersom deras folk alltid bott ute till havs och inte har några papper så är det ingen som riktigt vet vet var de kommer från.

Jag förstod det som att det finns en liten skola i denna byn men i övrigt har de ingen utbildning. Det gör att de inte vet vilka konsekvenser t.ex dynamitfiske har på reven och djurlivet. De tycker det är jättesmidigt att fiska med dynamit. Tyvärr kommer dykbåtarna ibland till dykplatser och möts av hundratals döda fiskar. Det är väldigt sorgligt alltihop. Scuba Juncie som vi dök med jobbar mycket ihop med just denna byn för att utbilda dem inom marine life med fokus på barnen. Vuxna har en tendens att göra som man alltid gjort… För ett tag sedan hade en fiskare fångat en stor Devil Ray som de hängde upp i gälarna för att försöka sälja. Vad gör man inte om man är fattig och behöver alla pengar man kan få? Personalen här på Scuba Junkie kunde inte bara titta på medan den långsamt dog utan köpte den av dem för typ 15 myr (30kr) för att släppa ut den i havet igen. Det paradoxala är att fiskarna i byn nu vet att de kan tjäna pengar på detta vilket gör att de kommer göra det igen… Man förstår båda sidorna på något sätt. Det blir så dumt allting.

Det är ungefär samma problem med sköldpaddsägg. Här brukade folket gräva upp dem ur sanden för att sälja dem på svarta marknaden för 5 myr/st. Nu mera köper Scuba Juncie äggen för 10 myr/st och tar hand om dem i ett ”turtle hatchery” innan de släpper ut sköldpaddsbäbisarna i det vilda.

Här kan ni läsa lite mer om projektet. Det är ett väldigt viktigt jobb de gör men samtidigt sorgligt att det ens ska behövas.

På kvällen hade vi ett häftigt night dive på Froggy’s och sedan hängde vi uppe i baren där det spelades gitarr och sjöngs till sent. Men då hade vi redan hunnit gå och lägga oss.

• • • • • •

DAY 38 – Torsdag 11 februari

Såhär ser morgonens muntra frukostsällskap ut. Ryck upp dig.

Första dyket idag blev Nearly Lost World utanför Kapalai Island. För ett tag sedan byggde de om på ön vilket gjorde att de förlorade sin referenspunkt till dykplatsen Lost World. Sen dess har de inte lyckats hitta rätt drop off. Nu kallar de helt enkelt platsen här för Nearly Lost World tills de hittar den igen.

Andra dyket var på Kapalai Rock där bland annat denna muränan va ute på en liten simtur. Häftigt att se dem ute ur sina hål!

Och en Broadclub Cuttlefish.

No smoking on the boat. Här har ni Simon som är vår guide idag. Han är nog närmaste 60 år och har över 5500 dyk i bagaget. 2500 av dem på Sipadan. Ganska erfaren. Simon lärde oss skillnaden mellan en morray eel och en Ribbon eel idag. (Melodi: That’s amore) ”If it’s green and it’s brown and it lives in the ground – that’s a morray! If it’s yellow and blue and it’s looking at you – that’s a ribbon eel!” Hatar honom för det. Archie kommer ha den på hjärnan i veckor framöver och jag har redan tröttnat…

Dagens tredje dyk blev Eel garden. Här såg vi massa! Vi ser massa på alla dyk här, men extra mycket här. Bland annat Peacock Shrimp (på bilden), 4 olika sorters muränor och flera Harlequin Sweetlips Juvenile (alltså inte fullvuxna). De ”fladdrar” runt snarare än simmar och beter sig som om de vore fulla. Googla. Älsklings-fisk! Och sjukt att de kan se så olika ut från unga till vuxna.

Sen såg vi även några små Banded Sea kraits. Vi såg nog inget nytt idag men jag ser gärna allt här tusen gånger om!

Hello.

När vi kom tillbaka till vår bungalow hade vi fått en lapp med inbjudan till ett lokalt bröllop i den lilla byn. Det ville vi så klart gå på! Älskar nya kulturer och att se vad de har för liv och traditioner. Vi stannade en stund och tittade på alla små barn (säkert 100st och alla va under 5år) som skrattade, dansade och sjöng ikapp med livebandet som bestod av en kille med mick och en DJ. Det kändes snarare som en konsert än ett bröllop men vi hann ju gå innan själva vigseln startade. Hur härligt är det inte att leva i en kultur där man håller bröllop i sin by och ALLA är välkomna?